Så här efter 10 dagar hemma med mig och Gustaf, tryter Matildas humör och tålamod med jämna mellanrum. Det är tvära kast mellan högt och lågt och jag tror att hon saknar sina Blixtenkompisar. Hon pratar mycket om "sitt tjejgäng på Blixten" och "mina tjejkompisar på dagis". Men trots att utbrotten är många mot oss vuxna, är kärleken till Gustaf bestående! Det gullas för jämnan och hon försöker leka och underhålla honom varje dag. Gustaf är så överlycklig så fort hon bara tittar på honom. Pratar hon, gullar och leker, ja då är lyckan fullkomlig för honom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar